brackman

du vet det blir en sånn uke. gud dratt ut av maskinen, skamslått, med en tannbørste opp i rompa. du har sluttet å lure nå, på om det i dette tørre landskapet av utydelige forandringer kan finnes konstanter. du driter også blankt i det. forandringene har blitt til en trøst for deg, noe som lar deg gjenkjenne deg selv som ugjenkjennelig. for fjerde dag på rad hører du på john martyn. han synger fremdeles om jelly. at han har masse av det. du river åpent et hull i brystkassa & ser at det er ikke menneskefett på beina dine, heller ikke jelly, men små biter av leire. du lukker brystkassa & setter deg rolig på huk i hjørnet av rommet.

”ingen kommer til å merke det, ingen kommer til å merke det.”

*

eller som pär lagerkvist sier det;

jag ville veta

men fick bara fråga

jag ville ljus

men fick bara brinna.

jag begärde det oerhörda

och fick bara leva

jag beklagade mig.

men ingen förstod vad jag mente.